Möte med 120 powerladies

Idag fick jag och Josefina möjligheten att delta vid ett möte för kvinnor från västra Kap-provinsen med anledning av första dagen av 16 days of activism. Stundtals tung men mycket givande dag där flertalet talare öppet vittnade om övergrepp och tidigare missförhållanden, men där samtliga ändå lyckades förmedla en positiv känsla och delade med sig av hoppfulla budskap. Dagen bestod till mesta del av diskussioner, och avrundades med att de närmare 120 deltagarna skrattade, dansade och delade en härlig stund. Definitivt ett minne, och det starkaste intrycket som jag bär med mig från dagen är hur flera av de kvinnor jag pratade med vittnade om vikten av att komma ut ur hemmet. I synnerhet inom folkgruppen xhosa är kvinnans roll i hemmet som ansvarig för hushåll och barnuppfostran djupt rotad. Organisationen Bonteheuwel Walking Ladies hade funnit ett sätt att ge kvinnor andrum och ges möjlighet att ventilera sina tankar utanför hemmet genom att helt enkelt arrangera gruppromenader och andra gruppaktiviteter en gång i veckan. Var och en deltar efter förmågan, men det var tydligt att möjligheten att lämna hemmet om så bara för två timmar inneburit mycket för de kvinnor som medverkat. Älskar denna inspirationen.

16 days of activism

Idag den 25 november sätter den globala kampanjen 16 days of activism igång. Kampanjen, också kallad 16 days of activism against gender-based violence, initierades för första gången 1991 av Women's Global Leadership Institute vid Rutgers School of Arts and Science i New Jersey, USA, är nu inne på sitt 24:e år. De 16 dagarna påbörjas den 25 november, den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor, och avslutas 10 december på internationella dagen för mänskliga rättigheter.

Det övergripande temat är detsamma från år till år - att uppmärksamma könsbaserat våld, ställa beslutsfattare till svars för bristande insatser på området och sammankoppla det som ofta omnämns som "kvinnovåld" med mänskliga rättigheter - därav datumen. Årets tema är From Peace in the Home to Peace in the World: Make Education Safe for All, och syftar till att med särskilt fokus på flickor och kvinnor belysa utbildning som en mänsklig rättighet. I Sydafrika har regeringen anammat kampanjen och istället valt 16 days of activism for no violence against women and children för att uppmärksamma kvinnors och barns särskilt utsatta roll.

Också Afrikagrupperna är en del av kampanjen, och på oktober månads medlemsmöte beslutade man om temat maskulinitetsnormer under parollen #NO MORE MACHO. Mer macho åsyftas negativa aspekter av maskulinitetsnormer som präglas av bland annat aggressivitet och makt. Forskning har påvisat en tydlig koppling mellan mäns attityder kring jämställdhet och våldsutövande, och stereotypa idéer om könsroller och sexualitet drabbar fler än bara kvinnor, män och personer med annan könsidentitet. Mer om kampanjen går att läsa på Afrikagruppernas blogg.

För mig personligen är det en självklarhet att ställa mig bakom budskapet denna kampanj grundar sig i. Sverige, som slår sig på bröstet för att vara så jämställt, brister på så många håll, och då ligger vi ändå i framkant. Då ska vi inte tala om Sydafrika, där patriarkala strukturer är djupt rotade. Om jag skall bidra till kampen mot könsbaserat våld är det lättaste sättet jag kan relatera till frågan att fokusera på gruppen män. Allra oftast förövare när det kommer till könsbaserat våld. Oavsett om det handlar om att påvisa goda exempel, säga ifrån mot sexism eller att bidra till en positiv människosyn till mina eventuella framtida avkommor (och lära dessa att det är positivt att visa känslor, oberoende av könstillhörighet) så har jag som man lika stor del i kampen för jämställdhet och mot förtryck som kvinnor och personer med andra könstillhörigheter. Om Sverige nu har ambitionen att vara bäst i klassen så har vi en bra bit kvar innan vi når absolut jämställdhet - om det ens går att nå. Jag vet dock att det börjar med mig, eftersom den jag har störst möjlighet att påverka är mig själv. Påvisa goda exempel, sätt ner foten när någon beter sig illa, ta inte tolkningsföreträde framför andras erfarenheter, prata om känslor. Rom byggdes inte på en dag, det gjorde å andra sidan inte dagens maskulinitetsnormer heller. Således är det hög tid att förändra de negativa sidorna av desamma - helst redan igår. Kom igen, vi kör. Det blir kul. Vi gör det tillsammans!

Som praktikanter (eller vanliga människor för den delen) har vi uppmuntrats att ta bilder av oss tillsammans med hashtagen #NoMoreMacho och lägga upp på sociala medier. Likaså har vi uppmuntrats att samla in röster och personer som också får medverka i kampanjen, vilket ledde till ett par roliga fotosessions på kontoret. Gör det du också, vettja! Instruktioner kring hur du går tillväga står att finna på länken till Afrikagrupperna ovan.

Mthetho på ILRIG ställde glatt upp på ett foto i stöd för kampanjen.

Fees must fall och Housing assembly

Den som spekulerade i att studentprotesterna skulle lugna ner sig inför de stundande terminstentorna (läs: undertecknad) trodde HELT fel. Jag hade rätt i mina spekulationer om att fler av de som medverkat i protesterna nu gått tillbaks till skolbänken, men protesterna har på intet sätt avtagit. Det är svårt att skaffa sig en allmän bild av vad som händer nationellt, men det har de senaste två veckorna rapporterats om våldsamma protester på åtminstone två universitet i Kapstaden, och det finns ett klipp som spridits online från Johannesburg, med poliser som med gummikulor beskjuter vad som inte synes vara något annat än studenter som samlats för ett fredligt möte. Fullkomligt vidrigt. Tidigare i veckan greps tre studenter på University of Western Cape, från universitetets håll pratar man om vandalism. En av de tre studenterna greps enligt uppgift för stöld, vilket studenter vittnar om rör sig om ett fall då en student använde ett plastskydd från en brandsläckare för att skydda sig mot gummikulor. Också studenter vittnar om vandaliseringen, protesterna har medfört oroligheter på campus, samtidigt som poliser och vaktstyrkor gör räder i studentkorridorer, enligt uppgift på jakt efter ett antal individer som man menar ligger bakom oroligheterna. UWC har förlagt terminsproven off-campus, vilket innebär att folk bussas iväg till andra ställen för att skriva tentorna. De har också bett studenterna att tömma campus, med anledning av oroligheterna så har man valt att utrymma studentboenden under terminens sista veckor.

Sorry osammanhängande text, men det pratas mycket om detta just nu, och man hör fragment här och var vilket skapar ett ganska rörigt hjärnpussel. Svårt att veta hur en ska förhålla sig, men det är tydligt att polis och vakter tar i med hårdhandskarna för att försöka stoppa de nuvarande protesterna. Med tanke på det folkliga stöd detta uppror har kan jag dock inte tänka mig annat än att de må tystas och stoppas lokalt, men kommer att poppa upp på nytt på andra håll. Jag följer utvecklingen med spänning, samtidigt som jag innerligt hoppas att våldsamheterna avtar igen. Som en student sade vid presskonferensen förra veckan, "Fees must fall movement are not violent". Frustrationen hos studenterna är dock stor, varför det nu tar sig uttryck i våldsamheter.

Tänkte skriva ett blogginlägg för FUF, Föreningen för UtvecklingsFrågor för att sammanfatta protesterna, men blev snart varse om att jag inte var först på att skriva om temat, utan att det redan nästa dag skulle publiceras en text skriven av Carl Bradshaw, vilken gick ett år under mig på Globala studier. Liten värld, sjuk grej. Här går hans inlägg att läsa.

Vidare har vi nu pratat med de flesta på kontoret, och fått en idé om vad vi kan tänkas engagera oss inom under de kommande månaderna. Problemet är som tidigare konstaterat att vi kommer hit under en intensiv period, då personalen på ILRIG har sin mest intensiva tid på året och inte är särskilt sugna på att handleda praktikanter. Vi har dock fått god kontakt med flera ur personalen, varför vi ändå blir medbjudna när något intressant möte eller event är på gång.

Särskilt intressant är just nu Housing Assembly, en organisation som håller till i ILRIGs lokaler och som är sprungen ur en workshop kring boendesituationen i kåkstäderna som omger Kapstaden. De organiserar personer boendes i skjul, "back-yarders", personer boendes i transitboenden samt boende i de statligt byggda RDP-husen, så kallat "social housing". Samtliga boendeformer har sina problem. Skjulen oftast byggda i kåkstäder, beståendes av sammansatta plåtar med bristande tillgång till el, vatten och sanitet, "back-yarders" bor ofta också i skjul men i anslutning till en privat fastighet med liknande besvär som de i kåkstäderna. Transitboenden är inhängnade hus av varierande sort och standard, vilka är tänkta som temporär bosättning för de som blivit bortkörda från illegala bosättningar, vilka inte sällan blir en permanent lösning pga invånarna har ingen annanstans att ta vägen. Social housing är statligt byggda hus som en del av Sydafrikas Reconstruction and Development Programme, ett politiskt ramverk som implementerades av ANC under Nelson Mandelas styre 1994, med det övergripande målet  

"...to address the immense socioeconomic problems brought about by the consequences of the struggle against its predecessors under the Apartheid regime."

Kort sagt, ett sätt att jämna ut klyftor och förbättra situationen för den stora majoriteten svarta som i decennier upplevt förtryck av Apartheid och kolonialt styre. Beträffande RDP-hus så har de byggts i stor skala med låg kostnad, vilket är orsaken till att en studie 2000 konstaterade att endast 30% uppfyllde grundläggande byggregler, och en stor andel av de över miljonen byggda husen är i undermåligt skick redan när de färdigställts. Housing Assembly omfattar idag 20 communities och 6500 medlemmar, och bedriver ett mycket intressant arbete i alla fall. Helt klart något vi kan där vårt engagemang kan komma till användning. Eventuellt ska vi medverka vid en lokalgrupps möte i Langa, samhället vi besökte på gatufestivalen för två helger sedan, en dryg halvtimmes tågfärd från Observatory österut. Vi går inte sysslolösa.

Klyschan om att "göra skillnad"

Efter några uppdateringar i det närmaste dagboksformat kände jag idag behovet av att skriva några reflekterande tankar i största allmänhet. Jag läser just nu Kristian Gidlunds smärtsamma skildring "I kroppen min", och det går knappt en sida utan att det kniper i bröstet av hans fantastiskt välformulerade resa i livets slutskede. Sån stor sorg att läsa och veta att hans liv slutade allt för tidigt, vilket också får en att reflektera över vad man ägnar dygnets vakna timmar åt. Vad jag prioriterar, vad jag värderar, hur jag agerar. Har sedan länge att det inte finns någon utstakad stig, det finns inget mål som jag dirigerar min karta efter. Inte konkret i alla fall.

I mina svaga stunder undrar jag hur jag egentligen hamnade här egentligen, om det jag gör verkligen är meningsfullt - i synnerhet som startsträckan under praktikens första veckor varit lång. Samtidigt inser jag att jag - precis som då jag fick förtroendet av studentkårerna att leda arbetet för en bättre studietid för studenter vid Göteborgs universitet under två år - har fått förtroendet av Afrikagrupperna och globala praktikantprogrammet att göra något meningsfullt under totalt 6 månader i Sydafrika. Ska jag komma tillbaks och känna mig nöjd måste jag också i de svagaste av stunder övertyga mig själv om att det jag gör är viktigt och faktiskt spelar roll, även om känslan ibland just nu är den motsatta.

Tillvaron och personerna en möter får en att reflektera över sin egen situation och inse att en har det väldigt bra ställt, att mycket av det som är en självklarhet och tar för givet är sådant andra tvingas kämpa för att uppnå. Det är sjukt, och det är ännu mer sjukt när en inser hur mycket som handlar om pengar, vilket i så gott som alla sammanhang verkar väga tyngre än människors grundläggande rättigheter. En människa har ingen prislapp, och finns det pengar inom ett påhittat lands av människan påhittade gränser. Det är människor som ritat de där gränserna på en karta, det är inget som skett av sig självt. Det är också människor som beslutar och bestämmer vad som är en rättighet och vad individer har rätt till. I Sydafrika har man en ärligt talat rätt omfattande konstitution, som beskriver rättigheter hos landets invånare. Verkligheten för en betydande andel av sydafrikanerna är dock en helt annan.

Det finns mycket en skulle kunna ligga sömnlös över om en skulle vilja. Jag sover istället gott om nätterna - även om jag på grund av tveksamma prioriteringar tenderar att somna allt för sent - och intalar mig istället att det jag ägnar dagarna åt är viktigt, och att jag faktiskt verkar för någonting som gör skillnad. Embrace klyschan.

Den tredje veckan

Den tredje veckan har förflutit, och (tyvärr) den har varit ganska lik den andra veckan. Fortfarande är vi fortfarande lite i uppstarten av vår praktikperiod, och vi har inte riktigt kommit igång så pass mycket som jag önskar att vi gjort. Med det sagt måste jag ändå säga att det ändå varit en intressant och till allra största del givande vecka. På grund av svajigt internet kommer inlägget att uppdateras med bilder först imorgon.

Måndagen och tisdagen spenderades i möte med en supervisor för organisationen "Bread for the world", en organisation som jag förstått har sitt säte i Tyskland och som jobbar med att stödja organisationer världen över. ILRIG, som får stöd av organisationen, hade under dessa två dagar en strategisk diskussion och workshop, där man huvudsakligen diskuterade hur ILRIG jobbar med dokumentation och redovisning, apropå att BFW skärpt sina krav på rutiner kring redovisning. Som jag behandlade i min kandidatuppsats från 2013 om resultatstyrning inom bistånd så är en av de stora stötestenarna inom biståndsdebatten paradoxen mellan att låta de lokala behoven styra, vilket inte sällan går stick i stäv med att jobba på ett sätt där resultat och effekter av ens insatser lätt går att mäta. Då ILRIG till sitt arbete är mer kvalitativt - det vill säga arbetar med att stärka organiseringen hos aktivister, lokalsamhällen och organisationer genom utbildning, spridande av publicitet och forskning - innebär det en utmaning då de krav som ställs från givare oftast är mer kvantitativa till sin karaktär - alltså det som lätt går att mäta, i form av antal deltagare, event, publicitet, etc. Dilemmat ligger just i att mäta resultaten, i synnerhet på lång sikt - även om en kan räkna antalet deltagare på ett särskilt event, en utbildning eller en sammankomst säger det ingenting om vad resultatet av personens deltagande egentligen är. Vart kommer personen ifrån, varför är den där, vilka lärdomar har personen fått, och vad får deltagandet för effekt på lång sikt? Många av organisationerna ILRIG stödjer verkar dessutom mot mer övergripande samhällsstrukter och -funktioner, om 10 års kamp utmynnar i en större förändring, hur mycket av resultatet kan ILRIG egentligen spåra till sin verksamhet, och vad kan ILRIG ta äran för? Dylika diskussioner fördes under dessa dagar, och med mitt avslutande arbete på globala studier i åtanke var det extra intressant att få vara del av just dessa diskussioner.

Återstoden av veckan spenderades till stor del läsandes, men det hanns också med en del nöjen. På onsdagskvällen följde vi med Anele, den yngsta av personalen på ILRIG, som tog oss med till stormatchen mellan Orlando Pirates från Johannesburg och Ajax Cape town, där majoriteten av publiken hejade på storlaget Pirates som gick segrande ur duellen. Matchen ägde rum på Green Point Stadium, vilken uppfördes inför fotbolls-VM 2010, en mäktig arena som kostat sorgligt mycket pengar med tanke på vilka förhållanden en betydande del av Sydafrikas befolkning lever under. Det faktum att "pauskameran" på storbildsskärmen nästan bara visade vita personer, trots att den överhängande majoriteten av personerna på arenan var svarta förstärkte den märkliga känslan.

På torsdagskvällen arrangerade ILRIG sitt månatliga "Public forum", ett seminarium med en panel som diskuterar kring ett visst tema. Kvällen ägnades åt studentprotesterna, med två inbjudna studenter från två av universiteten i staden liksom en av personalen från ILRIG, vilka diskuterade protesterna, vad som skulle komma att hända framöver liksom kopplingar drogs till mer globala strömningar såsom neoliberalism och privatiseringar. Intressant, men tongångarna var väldigt lika de jag kommit i kontakt med tidigare då protesterna diskuterats.

På fredagen gick gruppen på 6 personer från Afrikagrupperna ut och åt tillsammans med Jan och Lena, våra lärare från Ljungskile folkhögskola som kommit på besök för att bevista de olika organisationerna som vi har praktik på, mycket trevligt.

På lördagen inledde vi med att promenera förbi marknaden vid Bisquit Mill, ett event med starkt gentrifierat klientel som kan njuta av en design- och matmarknad. Då målgruppen som besöker marknaden över lag är vit är också priserna därefter, men maten är himmelsk, och jag investerade i den kanske godaste nachotallrik jag fått åtnjuta i mitt liv.

Något missvisande visar bilden endast undertecknad över den lite lugnare innergården vid Bisquit Mill.

På kvällen hade vi blivit rekommenderade att besöka eventet "Rebel SiStar Cypha" ett event arrangerat av organisationen Sounds of Sounds som lyfter fram musiker från olika delar av Sydafrika, oftast från mer rurala områden. Temat för kvällen var "Her Infinite Power Healing Oppressed People (HIPHOP), och var en kväll helt tillägnad unga talangfulla kvinnor som gavs fritt spelrum på en kvinnoseparatistisk scen i Khayelitsha, en av kåkstäderna i Kapstadens utkanter. Fantastiskt inspirerande, framträdande var dominerade av hiphopakter, men också poesi och rena tal kunde åtnjutas under kvällen. Fantastiskt event, och fantastiskt viktigt då män allt för ofta är de som tar (och får) plats i dylika sammanhang.

På söndagen besökte vi en gatufestival i Langa, en annan var Kapstadens förorter som dagen tillära stängt av några kvarter där kunde prova på allt ifrån cykling, dans och musicerande till olika konstformer och lära sig mer om allehanda sociala projekt. Som tillresta var vi i klar minoritet, och sprang slalom mellan barn på skateboard, en grupp som dansade Lindy hop, allehanda gatumålningar och mycket mer därtill, omgivna av ett klientel som de allra flesta verkade tillhöra det lokala samhället. Mycket intressant. Kvällen avrundades storstilat åter inne i Kapstaden på Madame Taotou, en etiopisk restaurang där en fantastiskt god måltid avnjöts inkluderandes det typiska brödet Injera.

Ett berg av trummor invid en trum-workshop i Langa

Ett försök till en sammanfattning av den andra veckan på plats

Efter att ha fått instruktioner från vår handledare Judy om att vi skulle komma in först på tisdagen gjorde vi precis som vi blivit instruerade och tog måndagen ledig. Efter en intensiv vecka på Globalisation school som följdes av en 18-timmars bussresa var det bara skönt att få en extra dag ledig. På tisdagen promenerade vi så till Community House på utsatt tid, och fann vår väg upp på kontoret och in på veckans personalmöte (som äger rum på tisdagar). 11-12 av de drygt 15 på organisationen satt och utvärderade föregående veckas Globalisation school. Inte utan viss förvåning från egen del beskrevs årets skola som den kanske mest lyckade någonsin, och då har det ändå varit ett årligt återkommande arrangemang sedan tidigt 2000-tal. Trots att utfallet av att ordinarie program avbröts till förmån för demonstrationen var den genomgående uppfattningen att aktivisterna i allra högsta grad hade agerat i enlighet med veckans tema - Building a new movement - och eftersom organisationen är så mån om att agendan för veckan ska drivas av deltagarna och inte av ILRIG så var utfallet minst sagt lyckat. Vill aktivisterna åka och demonstrera i solidaritet med studenterna, jamen då är det väl klart som korvspad att de ska få göra det.

Efter avslutat möte pratade vi lite med vår handledare igen, och hon rekommenderade oss att konversera med folk på kontoret och läsa gamla publikationer under den första veckan. Pyttelite frustrerande eftersom läsning är något vi efterfrågat på förhand utan att få översänt, och nu landade vi ändå i att spendera dagarna till stor del läsandes. Det är intressant och väldigt lärorikt, men samtidigt ett moment som hade kunnat undvikas. Nåväl.

Bortsett från de i allra högsta grad arrangerade tidningarna på bordet är det ganska
precis såhär jag och Josefina spenderade merparten av föregående veckas dagar.

Två bilder (tagna på olika dagar) över Table Mountain. Det varierade vädret ger upphov 

till vackra vyer över berget, och på den nedre av de två bilderna syns hur molnen i det 

närmaste likt ett vattenfall blåser över kammen. Vackert!

På kvällen hade vi fått reda på att det skulle vara fullmåne, något som i Kapstaden avnjuts bäst med en promenad upp längs med Lions head som erbjuder magnifika vyer över staden. Sagt och gjort, hela gänget på oss sex från Afrikagrupperna samt Jonna (som är den enda av KFUM-praktikanterna som bor och har praktik på YMCA här i Kapstaden) satte oss i två bilar och körde genom staden, upp mot gångstigens början på Signal Hill Road. Dessvärre var vi långt ifrån ensamma om detta, och vår naiva tanke om att vara på toppen för att bevittna solnedgången grusades avsevärt. Vi fick dock mycket fina vyer på den drygt 1,5 timme långa promenaden upp, och blev inte besvikna när vi slutligen nådde toppen efter vad som på slutet visade sig vara rätt avancerad klättring. Bilkaravanen upp mot berget avspeglades också längs vägen då det flertalet gånger uppstod kö, och flertalet av de vi pratat med i efterhand vittnat om att det var extremt mycket folk - jag läste i efterhand att det varit så många som 6000 under kvällen. Promenaden kommer att hända igen, men då företrädesvis på annan dag än fullmåne.

Området vi bor i heter Observatory, i folkmun kallat Obs, och ligger bakom bergskammen längst till höger i bild. 

Två dagar senare fick vi veta att det skulle hållas en spontant arrangerad demonstration, där studenterna från ett av universiteten i Kapstaden skulle marschera genom staden till parlamentet i syfte att lämna över en lista med studenternas krav framöver. Denna var mycket mindre än den i Johannesburg veckan innan, knappt 300 medverkade, men den var inte desto mindre energisk för det. Efter sång, dans och efter att studenterna satt sig ner på gatan utanför parlamentet kom en tjänsteman som jag i efterhand fick förklarat för mig jobbade under utbildningsminister Blade ut och tog emot studenternas promemoria. Han gavs möjlighet att säga några ord, men det var mestadels intetsägande politiskt svävande ord, om att studenternas kamp är deras kamp, att man måste involvera den privata sektorn (eftersom universiteten är privata), med mera med mera. Intressant, men inget nytt på himlen.

Studenternas tröjor var fantastiska - på framsidan stod det #feesmustfall

och #endoutsourcing, och på ryggarna stod det "This revolution is led by queer 

black women" respektive "This revolution will be blacklead and intersectional or 

it will be bullshit". Tänk vilken fin värld det varit om studenterna suttit vid makten. <3

Efter ännu en dag på kontoret blev det helg, vilket firades hemma hos GPP-Jacobs gamla klasskompis som styrde Halloween-baluns ett stenkast från där vi bor. En mycket trevlig helg.

Så, nu är jag i det närmaste a jour med skriveriet - hurra! Lovar mer regelbunden uppdatering framöver. Ha en fin vecka!

Ett försök till en sammanfattning av den första veckan på plats

 Två veckor har förflutit, och efter att ha skjutit på det länge nog tänker jag försöka mig på en i största mån kortfattad sammanfattning av den första veckan efter att jag lämnade Sverige bakom mig till förmån för närmare 6 månader down under. Min sista heldag i Sverige spenderades tillsammans det finaste av plyten, och vi lyckades verkligen få en maxad dag ihop. Mötte upp Emelie efter att hon var klar i skolan, åt snygglunch på Sjömagasinet, gick på thaimassage och avrundade kungligt med sushi och bio. Kunde inte önska mig en bättre sista dag i Sverige.

Lördagsmorgonen började med en lugn snyggfrukost innan det var dags för ett sista hejdå innan Emelie for till jobbet. Självklart lite tungt, men det kändes som att vi gjort vad vi kunnat för att våra sista timmar i Sverige 2015 skulle bli så episka som möjligt. Det lyckades vi väl med. Kram, en tår och hejdå innan jag fortsatte med packning och med skakiga knän var med i Morgonpasset i P3. Kan inte minnas senast jag var så nervös, men det hela förflöt helt enligt plan och blev såhär i efterhand lyckat, och jag lät inte alls så nervös som jag faktiskt var. Kul grej, och ett värdigt avslut på Sverige för denna gången.

Packade klart och stressade till tåget, lyckades få med allt sånär som på den där högen med skjortor som jag så prydligt vikt och lagt på soffan för att packa ner. Det gjorde jag inte. Med god hjälp från fantastiska sambos och Anna från praktikantprogrammet som åkte ner en vecka efter mig löste det hela sig helt enligt planen för leverans en vecka senare. Magiskt. Träffade min gode vän Aria på perrongen som tydligen också skulle mot Stockholm, så fick tjöta lite med honom innan avfärd också. Himla fint. Framme i Stockholm åkte jag för att möta mina två hemmansägare till systrar, och fick hela 45 minuters kvalitetstid. Maxat! Jag kramade hejdå av syster ett och fick sällskap av syster två in till centralen. Också himlarns trevligt. På bussterminalen träffade jag så slutligen min comrade för det närmsta halvåret, Josefina, och vi satte oss på bussen mot Arlanda. Vi kom ombord på flyget som planerat, och ankom i Johannesburg helt enligt planen drygt 18 timmar senare.

På plats blev vi mötta av Mzi och Mthetho från ILRIG, och vi blev skjutsade ut till Shaft 17 där vi skulle komma att spendera den kommande veckan på Globalisation school. Detta är ett årligt event som arrangeras av ILRIG, där aktivister från hela Sydafrika bjuds in för att med hjälp av workshops, föreläsningar och diskussioner stärkas i sin aktivism och mobilisering, och temat för årets skola var Building a new movement. Efter 21 år vid makten har styrande ANC fortfarande inte uppfyllt många av de löften de gav innan de kom till makten, och i takt med att klyftorna mellan olika grupper, där en stor del av befolkningen (till allra största del svarta och färgade) är arbetslösa och lever under svåra förhållanden. Man pratar man om en ny arbetarrörelse, eftersom de som tidigare utgjorde kärnan i kampen för ett bättre Sydafrika idag sitter vid makten och är ansvariga för många av de problem man upplever. Globaliseringen och dess följder beskriver ILRIG och rörelserna de stödjer som kärnan i problematiken då pengar kommer att spela allt större roll i ett land där en stor andel tillhör en fattig arbetarklass. Många pratar om neo-liberalismen som kärnan i de problem landet upplever idag, och med en gemensam "fiende" och gemensam bild av ANC som roten till problemen står arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, studentrörelsen och dess tillhörande communities imponerande enade i kampen för ett bättre Sydafrika där grundläggande rättighet för alla uppfylls.

 Den centrala samlingshallen under Globalisation school

 

Shaft 17 där Globalisation school, beläget några kilometer utanför Johannesburg. En gång bostäder för gruvarbetare på de kringliggande gruvorna men som idag fungerar som konferensanläggning

Många politiska budskap gick att finna på tröjorna hos deltagarna vid globalisation school.
Här, en av deltagarna under veckan iförd en T-shirt med namnen på de 34 strejkande
gruvarbetarna som dog vid massakern i Marikana 16 augusti 2012.

Efter registrering och allmänt mingel på söndagen kickade skolan igång på måndagen. Efter ett öppningsanförande från chefen för ILRIG spenderades återstoden av dagen med presentationer från de tillresta aktivisterna. I en sal med närmare 130 deltagare är det både tids- och energikrävande när alla vill nyttja sina minuter på bästa vis för att presentera sin organisation, sin kamp och sin kärnfråga, varför vi under första dagen endast hann med drygt 15-talet av de närmare 40 organisationer som var på plats. Den andra dagen inleddes på liknande vis, med tillägget att folk skulle försöka hålla sig korta. Mthetho från ILRIG fördelade ordet på ett rätt bra vis, och sammanfattade också de flertalet gemensamma nämnare som många organisationer beskrivit.

Denna dagen tillbringades också till stor del inne i Johannesburg. Afrikagrupperna har sitt huvudkontor där, och under måndagen hade en svensk tjej som har praktik där kommit för att medverka vid Globalisation school. Vi mötte upp henne och hon tog med oss på en tur i stan för att fixa kontantuttag och simkort till telefonen, och på kontoret fick också träffa Dean som var chef på stället, som på ett överskådligt vis illustrerade hur Afrikagrupperna jobbar i Sydafrika.

Tillbaks på globalisation school drog diskussionsgrupperna på tre teman igång på onsdagen. Av Building a new movement, Communities och Women and continuation of the struggle anslöt jag mig till den senare, vilken mer specifikt fokuserade på stärkandet av kvinnorörelsen och kvinnors roll i sociala rörelser. Mycket intressanta diskussioner och många viktiga perspektiv som inte framträtt under storsamlingarna, där de som pratade till allra största del varit män, röster som trots uppmuntran och aktiva försök från ILRIG:s personal inte tagit ton men som tog betydligt större plats i ett mindre forum till allra största del bestående av kvinnor.

 
En lapp från diskussionspasset på onsdagen, då deltagarna uppmanades att beskriva vilket
arbete de gjorde inom sin organisation eller sin sociala rörelse.

Under eftermiddagen avbröts dock de intressanta diskussionerna av en grupp på 20-30 personer som sjöng och dansade. Detta var inte helt ovanligt under veckan, dagligen och inför i princip varje pass på programmet tog någon ton, varvid många - ibland närapå alla - slöt upp i sången, oftast på språket xhosa, med olika politiska budskap. Denna gången fick vi dock veta att man krävde att skolans deltagare skulle få åka in till Kapstaden för att demonstrera i solidaritet med de studenter som protesterar mot höjda studieavgifter. De tre arbetsgruppernas pass avbröts och gruppen samlades i stora samlingssalen där de politiska brandtalen efterföljde varann, om vikten av att visa solidaritet med de protesterande studenterna, och flertalet var det som talade om protesterna som börjat sprida sig över landet som en mycket efterlängtad revolution mot globaliseringens och neo-liberalismens följder. Efter långa diskussioner beslöt gruppen att skicka en bil med representanter för skolan till universitetet för att föra dialog med studenterna och för att höra hur behoven såg ut.

Samma kväll och nästkommande morgon följde uppdatering kring hur situationen såg ut vid universitetet. Man fick reda på att en demonstration mellan Wits, universitetet ifråga, genom Johannesburg fram till Luthuli House, byggnaden där ANC har sitt huvudkvarter. ILRIG lyckades skaka fram pengarna som krävdes för att beställa två bussar till och från staden, och runt lunch åkte gruppen in till centrala Johannesburg. Till tonerna av högljudd sång på xhosa rullade vi genom förorterna in mot centrala Johannesburg, innan vi slutligen kom fram till universitetet. Vi möttes av studenterna som precis börjat sin marsch, och promenerade drygt 200 meter innan vi stod still i en korsning, lätt förvirrad över vad som skulle komma att ske.

Drygt 10 minuter började folk vända sig om och jubla. Studenterna från ett annat universitet, vilket jag med viss reservation tror vad university of Johannesburg (särskiljt från Wits, som vi slutit upp med) som uppenbarade sig vid krönet. Likt slutstriderna i slaget om Helms klyfta i Sagan om ringen då styrkor ledde av Gandalf kom till undsättning och räddade dagen för armén från Rohan förstärkes de demonstrerande massorna - vilka jag senare fått reda på utgjordes av så många som 6000 personer - av en stor grupp studenter och andra demonstranter.

 

Sida vid sida marscherade studenter, arbetare, svarta, färgade, vita, unga och gamla genom Johannesburg, och efter en dryg timme ankom massorna till Luthuli House, tillika ANC:s högkvarter. Det sjöngs, dansandes och ropades slagord i säkert en halvtimme innan massorna satte sig ner på marken. Snart rullade en lastbil med ANC-emblem in vid sidan av demonstranterna, och många frågade sig vad som komma skulle. Det visade sig att det var ett stort högtalarsystem som lastades fram, till synes något som verkade vara en strategisk plan från ANC:s håll i syfte att visa good will och få studenternas sympati. Flertalet höga politiker, däribland partiets ordförande (ej densamme som president Zuma), samlades på flaket medan studenterna företrädda av ANC:s ungdomsförbund och andra ledare inom studentrörelsen turades om att prata. De hade en promemoria med krav de ville läsa upp för dessa, och tvingade ordföranden symboliskt att komma ner från flaket till "folket", men han åhörde inte studenternas krav på att sitta ner. Där någonstans gick hans värdighet som politiker, och det hela resulterade i en scen där han vägrade sitta där densamme gjordes till åtlöje, utan att få möjlighet att prata i micken. Detta var något som jag i efterhand fick förklarat för mig var något som sågs som en seger för de protesterande studenterna, och att inte låta honom komma till tals gick stick i stäv med själva planen som ANC haft när de från början rullat fram lastbilen med högtalare. Ett i allra högsta grad symboliskt tecken på studentrörelsens styrka och hur mycket strategi från båda håll som spelar in i den nuvarande konflikten.

 Efter demonstrationen åkte vi tillbaks till Shaft 17 och hade en sista kväll ihop, ett sista tillfälle att ses för diskussioner och samkväm. Personligen tyckte jag att det var trist att de intressanta diskussioner som inletts på onsdagen aldrig riktigt gavs möjligheten att fortsätta eller avslutas, men deltagarna såväl som ILRIG beskrev som helhet veckan som mycket lyckad, och om det är det allmänna intrycket tänker jag inte opponera mig. Det visade om något hur enad arbetarrörelsens olika förgreningar är, där studenternas kamp beskrivs som enad och gemensam med kvinnokamp, arbetarnas kamp och andra grupper som kämpar för bättre levnadsvillkor för arbetarklassen.

Dagen efter var Nandy, en av personalen på ILRIG, på framsidan på en av landets största dagstidningar. Hon fann detta mycket roligt, och fnissade skämtsamt då detta förstört planer på en framtida karriär inom myndigheter.

Jag och Josefina skiljdes åt från deltagare och personalen på ILRIG, där de senare flög till Kapstaden. Då vi kommit direkt från Sverige med två fulla resväskor var kunde vi inte flyga med de budget-flygbolag som de andra reste till Kapstaden med, utan hade bokat en nattbuss istället. Vi lyckades dock få sätena längst fram på övervåningen, vilket gjorde den 17 timmar långa resan så pass fröjdefull som den kunnat vara, med widescreenvy då vi susade genom det sydafrikanska landskapet.

Nu har vi i alla fall ankommit i Kapstaden och bosatt oss på YMCA, ett helt okej hostel, men lite trist att vi hamnat i olika byggnader (med olika kök att laga mat i), och wifi finns endast i huvudbyggnaden. En är bortskämd att kunna internet varthelst en är, men det underlättar kontakten med omvärlden såväl som med varandra om en har tillgång till internet där en bor. Det funkar brukligt i alla fall, och vi lär stanna här fram till jul i alla fall så får vi se om vi bor kvar under våren eller hittar något annat.

 Vy från Lower Main Street i Observatory där vi bor, med Devils peak i bakgrunden, bakom vilket det berömda Table Mountain ligger.

Dagen efter vår ankomst anlände resten av gruppen från praktikantprogrammet (de andra 6 är bosatta och har sin praktik på organisationer i Harare, Zimbabe). Anna levererade mina skjortor, och vi tog med de nyanlända på en promenad genom stadskärnan bort till Waterfront, ett område fyllt mestadels av turister men som erbjuder en vacker vy ut mot havet och Robben Island, där Nelson Mandela spenderade lejonparten av sina år i fängelse.

Söndagen avrundades med att vi tog det beryktade tåget hem för drygt 7 kronor. Vi betalade de extra 1,50 för premium-klassen, vilket kort sagt innebar snäppet högre standard och plats för att sitta. Tågen är väldigt dåligt underhållna, och dörrarna till den vanliga klassen saknade på de flesta håll fönster, och vi noterade fascinerat hur människor åkte både i och utanpå vagnarna. Nedan studerar min klasskamrat Jakob fascinerat tåget som åker vid vår sida.

Det var den första veckan. Lovar att uppdatera med en kort sammanfattning av vecka nummer två inom de närmaste dagarna. Må gott, lev väl, så hörs vi snart. Kram!

"Gud vad häftigt! Men.. Vad ska du göra egentligen?"

Denna blogg kommer att fungera som min högst personliga dagbok, blogg och loggbok över mina förehavanden i Sydafrika mellan oktober 2015 och april 2016. Innan jag börjar beskriva mina förehavanden tror jag det är på sin plats att helt sonika förklara hur jag hamnade här, och vad jag egentligen ska göra det närmaste halvåret.

Efter avslutad kandidatexamen i Globala studier våren 2013 fick jag förtroendet att under de följande två åren för studentkårerna vid Göteborgs universitet. Det var två fantastiskt givande och lärorika år, och jag är innerligt tacksam över att folk gav mig förtroendet att förvalta respektive uppdrag, och extra stor är min tacksamhet till de jag jobbat utan vilka jag knappast tagit mig igenom med heder och hälsa i behåll.

Både under min tid på kandidatprogrammet i globala studier och under tiden sedan examen 2013 har jag funderat och drömt om möjligheten att spendera en längre tid utomlands. Funderingarna landade med tiden på att försöka få tag på någon sorts praktik, dels av praktiska skäl såsom studiemedel och visumtekniska skäl, men också med anledning av de möten och erfarenheter som erbjuds då en inte begränsas till att följa rutter av och tillsammans med andra turister på genomresa. När det i slutet av 2014 stod klart för mig att jag inte ville göra ännu ett “kårår” tog jag sikte på att få en praktik utomlands där jag kunde kombinera det jag lärt mig under min tid på Globala studier med de erfarenheter jag tillskansat mig under min tid på Göta studentkår och Göteborgs universitets studentkårer. Efter att inledningsvis begränsat mitt sökande efter praktikplats till svenska ambassader i olika länder - däribland Doha, Bangladesh där jag blev inbokad för en mailintervju - snubblade jag över Globala praktikantprogrammet. Programmet är ett samarbete mellan Ljungskile folkhögskola, Afrikagrupperna och KFUM. Programmet, som sträcker sig över ett helt läsår, utgörs av 7 förberedelseveckor hemma i Sverige, drygt 6 månaders praktik i Sydafrika, Zimbabwe eller Zambia samt 6 veckors efterarbete. Ett stort plus jämfört med andra praktiker jag sökt är att omkostnaderna för resor, mat, uppehälle och försäkringar täcks av programmet. Jag slängde i alla fall in en ansökan, blev kallad till en intervjudag i mitten av april och blott två dagar senare fick jag beskedet att halvåret mellan oktober till april skulle spenderas jobbandes med sociala rörelser i Kapstaden, Sydafrika. Det går fort i hockey. Jag fick ställa in intervjun med ambassaden i Doha.

Vad syftar då detta programmet till? Jo, det är ett program för personer mellan 20 och 30 år som har ett intresse för internationellt utvecklingssamarbete. De sammanlagt 24 praktikanterna (12 var från  Afrikagrupperna respektive KFUM, där jag åker genom den förra) ges under de förberedande veckorna möjligheten att fördjupa sig i hållbar utveckling och globala utmaningar, med en bättre och mer rättvis värld som övergripande mål.

En praktikinsats räddar inte världen men ger kunskap och personlig utveckling för resten av livet.
- Afrikagruppernas informationssida om globala praktikantprogrammet

Så ja, efter att otaligt antal gånger mötts av responsen "Gud vad kul! Men, vad är det du ska göra egentligen?" har jag blivit rätt bra på att trots stor ovisshet besvara frågan om halvåret under ekvatorn. Organisationen jag (tillsammans med Josefina från programmet) fått praktik på heter ILRIG, International Labour Research and Information Group, som själva beskriver sin huvudsakliga verksamhet som "international socio-economic issues and politics, concentrating on globalisation and its impact in South and Southern Africa. [...] ILRIG seeks to build the capacity of trade unions and social movements to pro-actively respond to the challenges of globalisation." http://www.ilrig.org/2014/index.php/about-us



Sammanfattningsvis kan jag alltså säga att jag på ett eller annat vis kommer att jobba med fackföreningar och andra typer av sociala rörelser, där ILRIG syftar att mobilisera och främja ett aktivit civilsamhälle som främjar de mest utsattas röster i det demokratiska samtalet. Organisationen är uttalat socialistisk och kan i försiktiga ordalag sägas vara vänsterorienterad. Exakt vilken roll jag som praktikant kommer ha på organisationen har på förhand varit högst oklart, och lär utkristalliseras först efter att praktiken kommit igång på allvar.

Väl hemma i Sverige igen stundar några veckors efterarbete i syfte att uppmärksamma organisationen en haft praktik på, sin praktiktid och Afrikagruppernas arbete i största allmänhet. Jag och fyra andra på programmet har bestämt att göra detta genom att under två veckor gå(!) från Malmö till Göteborg och uppmärksamma rättvisefrågor. Jag kommer att skriva mer om detta framledes.

Avslutningsvis kan jag tillägga att det som skrivs på denna blogg är mina personliga tankar, reflektioner och erfarenheter, och som inte på något vis bör tillskrivas Afrikagrupperna, ILRIG, Ljungskile folkhögskola eller någon annan av de inblandade parterna (även om jag såklart kommer att varva fakta med tankar och många gånger kommer att tala ur organisationernas perspektiv).