Den tredje veckan

Den tredje veckan har förflutit, och (tyvärr) den har varit ganska lik den andra veckan. Fortfarande är vi fortfarande lite i uppstarten av vår praktikperiod, och vi har inte riktigt kommit igång så pass mycket som jag önskar att vi gjort. Med det sagt måste jag ändå säga att det ändå varit en intressant och till allra största del givande vecka. På grund av svajigt internet kommer inlägget att uppdateras med bilder först imorgon.

Måndagen och tisdagen spenderades i möte med en supervisor för organisationen "Bread for the world", en organisation som jag förstått har sitt säte i Tyskland och som jobbar med att stödja organisationer världen över. ILRIG, som får stöd av organisationen, hade under dessa två dagar en strategisk diskussion och workshop, där man huvudsakligen diskuterade hur ILRIG jobbar med dokumentation och redovisning, apropå att BFW skärpt sina krav på rutiner kring redovisning. Som jag behandlade i min kandidatuppsats från 2013 om resultatstyrning inom bistånd så är en av de stora stötestenarna inom biståndsdebatten paradoxen mellan att låta de lokala behoven styra, vilket inte sällan går stick i stäv med att jobba på ett sätt där resultat och effekter av ens insatser lätt går att mäta. Då ILRIG till sitt arbete är mer kvalitativt - det vill säga arbetar med att stärka organiseringen hos aktivister, lokalsamhällen och organisationer genom utbildning, spridande av publicitet och forskning - innebär det en utmaning då de krav som ställs från givare oftast är mer kvantitativa till sin karaktär - alltså det som lätt går att mäta, i form av antal deltagare, event, publicitet, etc. Dilemmat ligger just i att mäta resultaten, i synnerhet på lång sikt - även om en kan räkna antalet deltagare på ett särskilt event, en utbildning eller en sammankomst säger det ingenting om vad resultatet av personens deltagande egentligen är. Vart kommer personen ifrån, varför är den där, vilka lärdomar har personen fått, och vad får deltagandet för effekt på lång sikt? Många av organisationerna ILRIG stödjer verkar dessutom mot mer övergripande samhällsstrukter och -funktioner, om 10 års kamp utmynnar i en större förändring, hur mycket av resultatet kan ILRIG egentligen spåra till sin verksamhet, och vad kan ILRIG ta äran för? Dylika diskussioner fördes under dessa dagar, och med mitt avslutande arbete på globala studier i åtanke var det extra intressant att få vara del av just dessa diskussioner.

Återstoden av veckan spenderades till stor del läsandes, men det hanns också med en del nöjen. På onsdagskvällen följde vi med Anele, den yngsta av personalen på ILRIG, som tog oss med till stormatchen mellan Orlando Pirates från Johannesburg och Ajax Cape town, där majoriteten av publiken hejade på storlaget Pirates som gick segrande ur duellen. Matchen ägde rum på Green Point Stadium, vilken uppfördes inför fotbolls-VM 2010, en mäktig arena som kostat sorgligt mycket pengar med tanke på vilka förhållanden en betydande del av Sydafrikas befolkning lever under. Det faktum att "pauskameran" på storbildsskärmen nästan bara visade vita personer, trots att den överhängande majoriteten av personerna på arenan var svarta förstärkte den märkliga känslan.

På torsdagskvällen arrangerade ILRIG sitt månatliga "Public forum", ett seminarium med en panel som diskuterar kring ett visst tema. Kvällen ägnades åt studentprotesterna, med två inbjudna studenter från två av universiteten i staden liksom en av personalen från ILRIG, vilka diskuterade protesterna, vad som skulle komma att hända framöver liksom kopplingar drogs till mer globala strömningar såsom neoliberalism och privatiseringar. Intressant, men tongångarna var väldigt lika de jag kommit i kontakt med tidigare då protesterna diskuterats.

På fredagen gick gruppen på 6 personer från Afrikagrupperna ut och åt tillsammans med Jan och Lena, våra lärare från Ljungskile folkhögskola som kommit på besök för att bevista de olika organisationerna som vi har praktik på, mycket trevligt.

På lördagen inledde vi med att promenera förbi marknaden vid Bisquit Mill, ett event med starkt gentrifierat klientel som kan njuta av en design- och matmarknad. Då målgruppen som besöker marknaden över lag är vit är också priserna därefter, men maten är himmelsk, och jag investerade i den kanske godaste nachotallrik jag fått åtnjuta i mitt liv.

Något missvisande visar bilden endast undertecknad över den lite lugnare innergården vid Bisquit Mill.

På kvällen hade vi blivit rekommenderade att besöka eventet "Rebel SiStar Cypha" ett event arrangerat av organisationen Sounds of Sounds som lyfter fram musiker från olika delar av Sydafrika, oftast från mer rurala områden. Temat för kvällen var "Her Infinite Power Healing Oppressed People (HIPHOP), och var en kväll helt tillägnad unga talangfulla kvinnor som gavs fritt spelrum på en kvinnoseparatistisk scen i Khayelitsha, en av kåkstäderna i Kapstadens utkanter. Fantastiskt inspirerande, framträdande var dominerade av hiphopakter, men också poesi och rena tal kunde åtnjutas under kvällen. Fantastiskt event, och fantastiskt viktigt då män allt för ofta är de som tar (och får) plats i dylika sammanhang.

På söndagen besökte vi en gatufestival i Langa, en annan var Kapstadens förorter som dagen tillära stängt av några kvarter där kunde prova på allt ifrån cykling, dans och musicerande till olika konstformer och lära sig mer om allehanda sociala projekt. Som tillresta var vi i klar minoritet, och sprang slalom mellan barn på skateboard, en grupp som dansade Lindy hop, allehanda gatumålningar och mycket mer därtill, omgivna av ett klientel som de allra flesta verkade tillhöra det lokala samhället. Mycket intressant. Kvällen avrundades storstilat åter inne i Kapstaden på Madame Taotou, en etiopisk restaurang där en fantastiskt god måltid avnjöts inkluderandes det typiska brödet Injera.

Ett berg av trummor invid en trum-workshop i Langa