Ett försök till en sammanfattning av den första veckan på plats

 Två veckor har förflutit, och efter att ha skjutit på det länge nog tänker jag försöka mig på en i största mån kortfattad sammanfattning av den första veckan efter att jag lämnade Sverige bakom mig till förmån för närmare 6 månader down under. Min sista heldag i Sverige spenderades tillsammans det finaste av plyten, och vi lyckades verkligen få en maxad dag ihop. Mötte upp Emelie efter att hon var klar i skolan, åt snygglunch på Sjömagasinet, gick på thaimassage och avrundade kungligt med sushi och bio. Kunde inte önska mig en bättre sista dag i Sverige.

Lördagsmorgonen började med en lugn snyggfrukost innan det var dags för ett sista hejdå innan Emelie for till jobbet. Självklart lite tungt, men det kändes som att vi gjort vad vi kunnat för att våra sista timmar i Sverige 2015 skulle bli så episka som möjligt. Det lyckades vi väl med. Kram, en tår och hejdå innan jag fortsatte med packning och med skakiga knän var med i Morgonpasset i P3. Kan inte minnas senast jag var så nervös, men det hela förflöt helt enligt plan och blev såhär i efterhand lyckat, och jag lät inte alls så nervös som jag faktiskt var. Kul grej, och ett värdigt avslut på Sverige för denna gången.

Packade klart och stressade till tåget, lyckades få med allt sånär som på den där högen med skjortor som jag så prydligt vikt och lagt på soffan för att packa ner. Det gjorde jag inte. Med god hjälp från fantastiska sambos och Anna från praktikantprogrammet som åkte ner en vecka efter mig löste det hela sig helt enligt planen för leverans en vecka senare. Magiskt. Träffade min gode vän Aria på perrongen som tydligen också skulle mot Stockholm, så fick tjöta lite med honom innan avfärd också. Himla fint. Framme i Stockholm åkte jag för att möta mina två hemmansägare till systrar, och fick hela 45 minuters kvalitetstid. Maxat! Jag kramade hejdå av syster ett och fick sällskap av syster två in till centralen. Också himlarns trevligt. På bussterminalen träffade jag så slutligen min comrade för det närmsta halvåret, Josefina, och vi satte oss på bussen mot Arlanda. Vi kom ombord på flyget som planerat, och ankom i Johannesburg helt enligt planen drygt 18 timmar senare.

På plats blev vi mötta av Mzi och Mthetho från ILRIG, och vi blev skjutsade ut till Shaft 17 där vi skulle komma att spendera den kommande veckan på Globalisation school. Detta är ett årligt event som arrangeras av ILRIG, där aktivister från hela Sydafrika bjuds in för att med hjälp av workshops, föreläsningar och diskussioner stärkas i sin aktivism och mobilisering, och temat för årets skola var Building a new movement. Efter 21 år vid makten har styrande ANC fortfarande inte uppfyllt många av de löften de gav innan de kom till makten, och i takt med att klyftorna mellan olika grupper, där en stor del av befolkningen (till allra största del svarta och färgade) är arbetslösa och lever under svåra förhållanden. Man pratar man om en ny arbetarrörelse, eftersom de som tidigare utgjorde kärnan i kampen för ett bättre Sydafrika idag sitter vid makten och är ansvariga för många av de problem man upplever. Globaliseringen och dess följder beskriver ILRIG och rörelserna de stödjer som kärnan i problematiken då pengar kommer att spela allt större roll i ett land där en stor andel tillhör en fattig arbetarklass. Många pratar om neo-liberalismen som kärnan i de problem landet upplever idag, och med en gemensam "fiende" och gemensam bild av ANC som roten till problemen står arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, studentrörelsen och dess tillhörande communities imponerande enade i kampen för ett bättre Sydafrika där grundläggande rättighet för alla uppfylls.

 Den centrala samlingshallen under Globalisation school

 

Shaft 17 där Globalisation school, beläget några kilometer utanför Johannesburg. En gång bostäder för gruvarbetare på de kringliggande gruvorna men som idag fungerar som konferensanläggning

Många politiska budskap gick att finna på tröjorna hos deltagarna vid globalisation school.
Här, en av deltagarna under veckan iförd en T-shirt med namnen på de 34 strejkande
gruvarbetarna som dog vid massakern i Marikana 16 augusti 2012.

Efter registrering och allmänt mingel på söndagen kickade skolan igång på måndagen. Efter ett öppningsanförande från chefen för ILRIG spenderades återstoden av dagen med presentationer från de tillresta aktivisterna. I en sal med närmare 130 deltagare är det både tids- och energikrävande när alla vill nyttja sina minuter på bästa vis för att presentera sin organisation, sin kamp och sin kärnfråga, varför vi under första dagen endast hann med drygt 15-talet av de närmare 40 organisationer som var på plats. Den andra dagen inleddes på liknande vis, med tillägget att folk skulle försöka hålla sig korta. Mthetho från ILRIG fördelade ordet på ett rätt bra vis, och sammanfattade också de flertalet gemensamma nämnare som många organisationer beskrivit.

Denna dagen tillbringades också till stor del inne i Johannesburg. Afrikagrupperna har sitt huvudkontor där, och under måndagen hade en svensk tjej som har praktik där kommit för att medverka vid Globalisation school. Vi mötte upp henne och hon tog med oss på en tur i stan för att fixa kontantuttag och simkort till telefonen, och på kontoret fick också träffa Dean som var chef på stället, som på ett överskådligt vis illustrerade hur Afrikagrupperna jobbar i Sydafrika.

Tillbaks på globalisation school drog diskussionsgrupperna på tre teman igång på onsdagen. Av Building a new movement, Communities och Women and continuation of the struggle anslöt jag mig till den senare, vilken mer specifikt fokuserade på stärkandet av kvinnorörelsen och kvinnors roll i sociala rörelser. Mycket intressanta diskussioner och många viktiga perspektiv som inte framträtt under storsamlingarna, där de som pratade till allra största del varit män, röster som trots uppmuntran och aktiva försök från ILRIG:s personal inte tagit ton men som tog betydligt större plats i ett mindre forum till allra största del bestående av kvinnor.

 
En lapp från diskussionspasset på onsdagen, då deltagarna uppmanades att beskriva vilket
arbete de gjorde inom sin organisation eller sin sociala rörelse.

Under eftermiddagen avbröts dock de intressanta diskussionerna av en grupp på 20-30 personer som sjöng och dansade. Detta var inte helt ovanligt under veckan, dagligen och inför i princip varje pass på programmet tog någon ton, varvid många - ibland närapå alla - slöt upp i sången, oftast på språket xhosa, med olika politiska budskap. Denna gången fick vi dock veta att man krävde att skolans deltagare skulle få åka in till Kapstaden för att demonstrera i solidaritet med de studenter som protesterar mot höjda studieavgifter. De tre arbetsgruppernas pass avbröts och gruppen samlades i stora samlingssalen där de politiska brandtalen efterföljde varann, om vikten av att visa solidaritet med de protesterande studenterna, och flertalet var det som talade om protesterna som börjat sprida sig över landet som en mycket efterlängtad revolution mot globaliseringens och neo-liberalismens följder. Efter långa diskussioner beslöt gruppen att skicka en bil med representanter för skolan till universitetet för att föra dialog med studenterna och för att höra hur behoven såg ut.

Samma kväll och nästkommande morgon följde uppdatering kring hur situationen såg ut vid universitetet. Man fick reda på att en demonstration mellan Wits, universitetet ifråga, genom Johannesburg fram till Luthuli House, byggnaden där ANC har sitt huvudkvarter. ILRIG lyckades skaka fram pengarna som krävdes för att beställa två bussar till och från staden, och runt lunch åkte gruppen in till centrala Johannesburg. Till tonerna av högljudd sång på xhosa rullade vi genom förorterna in mot centrala Johannesburg, innan vi slutligen kom fram till universitetet. Vi möttes av studenterna som precis börjat sin marsch, och promenerade drygt 200 meter innan vi stod still i en korsning, lätt förvirrad över vad som skulle komma att ske.

Drygt 10 minuter började folk vända sig om och jubla. Studenterna från ett annat universitet, vilket jag med viss reservation tror vad university of Johannesburg (särskiljt från Wits, som vi slutit upp med) som uppenbarade sig vid krönet. Likt slutstriderna i slaget om Helms klyfta i Sagan om ringen då styrkor ledde av Gandalf kom till undsättning och räddade dagen för armén från Rohan förstärkes de demonstrerande massorna - vilka jag senare fått reda på utgjordes av så många som 6000 personer - av en stor grupp studenter och andra demonstranter.

 

Sida vid sida marscherade studenter, arbetare, svarta, färgade, vita, unga och gamla genom Johannesburg, och efter en dryg timme ankom massorna till Luthuli House, tillika ANC:s högkvarter. Det sjöngs, dansandes och ropades slagord i säkert en halvtimme innan massorna satte sig ner på marken. Snart rullade en lastbil med ANC-emblem in vid sidan av demonstranterna, och många frågade sig vad som komma skulle. Det visade sig att det var ett stort högtalarsystem som lastades fram, till synes något som verkade vara en strategisk plan från ANC:s håll i syfte att visa good will och få studenternas sympati. Flertalet höga politiker, däribland partiets ordförande (ej densamme som president Zuma), samlades på flaket medan studenterna företrädda av ANC:s ungdomsförbund och andra ledare inom studentrörelsen turades om att prata. De hade en promemoria med krav de ville läsa upp för dessa, och tvingade ordföranden symboliskt att komma ner från flaket till "folket", men han åhörde inte studenternas krav på att sitta ner. Där någonstans gick hans värdighet som politiker, och det hela resulterade i en scen där han vägrade sitta där densamme gjordes till åtlöje, utan att få möjlighet att prata i micken. Detta var något som jag i efterhand fick förklarat för mig var något som sågs som en seger för de protesterande studenterna, och att inte låta honom komma till tals gick stick i stäv med själva planen som ANC haft när de från början rullat fram lastbilen med högtalare. Ett i allra högsta grad symboliskt tecken på studentrörelsens styrka och hur mycket strategi från båda håll som spelar in i den nuvarande konflikten.

 Efter demonstrationen åkte vi tillbaks till Shaft 17 och hade en sista kväll ihop, ett sista tillfälle att ses för diskussioner och samkväm. Personligen tyckte jag att det var trist att de intressanta diskussioner som inletts på onsdagen aldrig riktigt gavs möjligheten att fortsätta eller avslutas, men deltagarna såväl som ILRIG beskrev som helhet veckan som mycket lyckad, och om det är det allmänna intrycket tänker jag inte opponera mig. Det visade om något hur enad arbetarrörelsens olika förgreningar är, där studenternas kamp beskrivs som enad och gemensam med kvinnokamp, arbetarnas kamp och andra grupper som kämpar för bättre levnadsvillkor för arbetarklassen.

Dagen efter var Nandy, en av personalen på ILRIG, på framsidan på en av landets största dagstidningar. Hon fann detta mycket roligt, och fnissade skämtsamt då detta förstört planer på en framtida karriär inom myndigheter.

Jag och Josefina skiljdes åt från deltagare och personalen på ILRIG, där de senare flög till Kapstaden. Då vi kommit direkt från Sverige med två fulla resväskor var kunde vi inte flyga med de budget-flygbolag som de andra reste till Kapstaden med, utan hade bokat en nattbuss istället. Vi lyckades dock få sätena längst fram på övervåningen, vilket gjorde den 17 timmar långa resan så pass fröjdefull som den kunnat vara, med widescreenvy då vi susade genom det sydafrikanska landskapet.

Nu har vi i alla fall ankommit i Kapstaden och bosatt oss på YMCA, ett helt okej hostel, men lite trist att vi hamnat i olika byggnader (med olika kök att laga mat i), och wifi finns endast i huvudbyggnaden. En är bortskämd att kunna internet varthelst en är, men det underlättar kontakten med omvärlden såväl som med varandra om en har tillgång till internet där en bor. Det funkar brukligt i alla fall, och vi lär stanna här fram till jul i alla fall så får vi se om vi bor kvar under våren eller hittar något annat.

 Vy från Lower Main Street i Observatory där vi bor, med Devils peak i bakgrunden, bakom vilket det berömda Table Mountain ligger.

Dagen efter vår ankomst anlände resten av gruppen från praktikantprogrammet (de andra 6 är bosatta och har sin praktik på organisationer i Harare, Zimbabe). Anna levererade mina skjortor, och vi tog med de nyanlända på en promenad genom stadskärnan bort till Waterfront, ett område fyllt mestadels av turister men som erbjuder en vacker vy ut mot havet och Robben Island, där Nelson Mandela spenderade lejonparten av sina år i fängelse.

Söndagen avrundades med att vi tog det beryktade tåget hem för drygt 7 kronor. Vi betalade de extra 1,50 för premium-klassen, vilket kort sagt innebar snäppet högre standard och plats för att sitta. Tågen är väldigt dåligt underhållna, och dörrarna till den vanliga klassen saknade på de flesta håll fönster, och vi noterade fascinerat hur människor åkte både i och utanpå vagnarna. Nedan studerar min klasskamrat Jakob fascinerat tåget som åker vid vår sida.

Det var den första veckan. Lovar att uppdatera med en kort sammanfattning av vecka nummer två inom de närmaste dagarna. Må gott, lev väl, så hörs vi snart. Kram!